Uppladdningen för denna tävling under veckan hade gått bra och på framridningen så kändes Ina fin men med ganska mycket motor. Lite åt det där hållet att hon gärna ville lägga tid och energi på att fokusera på läskiga saker runtomkring istället för att lugna ned tempot och trycket för att jobba och lyssna istället. Det blir en balansgång vid sådana tillfällen då hon inte får bli för trött inne på banan (som hon lätt blir när hon taggar upp sig på framridningen) men hon måste ju såklart ridas igenom och inte ha för mycket energi och tryck.
Vi kom in i ridhuset som är ganska ljust och öppet, ett bra ridhus alltså, och hon är inte alls särskilt spänd. Lite grann just vid läktarsidan drar hon på lite extra, men annars känns hon bra och redo. Vi startar programmet med travdelen och i början känns det okej. Men av någon anledning så blir hon bara spändare och spändare ju längre in i programmet vi kommer och jag får mindre och mindre kontakt med hennes huvud..... Hon blev så där okontaktbar som bara sto-Ina kan bli. Jag tror också att en del trötthet spelade in eftersom hon tryckt på så fasligt under framridningen, för jag fick bära henne genom hela programmet! Men från att galoppen startade, ja då hade Ina stängt av mig och mina hjälper helt så vi fick miss, på miss, på miss på miss. Det är inte det lättaste att prestera ett MsvB:5-program med okontaktbar och spänd häst... Jag kan sammanfatta vår prestation med att det enda som gick bra var de tre travökningar som programmet innehöll.
Vi fick den % vi skulle ha (alltså ej godkänd) då det var riktigt jäkla dåligt på ren svenska. Vi var ju anmälda till MsvC:1 direkt efter och många hade nog strukit sig i mitt läge. Men jag har nog aldrig reagerat på bakslag med att dra mig ur och ge upp, så jag blev snarare mer taggad än innan eftersom jag då skulle få en ny chans att ändra om Inas beteende och genomföra ett bättre program. Jag var faktiskt riktigt förbannad över hela situationen från första starten, på de otroligt onödiga anspänningarna som förstörde allt... Och enligt mig behöver man få bli arg ibland för att kunna gå vidare. Bryt ihop och kom igen är ofta bättre än att bita ihop och hålla allt inom sig.
Så Ina fick stå utan sadel och sova i skuggan i cirka 40 minuter innan det var dags att rida fram kort till nästa klass. Jag sa till henne att "Nu får du stå här och tänka igenom saker och ting".
Till andra klassen red jag fram cirka 10 minuter eftersom hon redan var framriden och helt mjuk i kroppen. Nu kändes hon lugnare på framridningen och mer med mig. Så fort vi kom in på banan så visade jag henne väldigt tydligt att det inte fanns en chans i världen att hon skulle kunna få ta kommandot även i denna klass. Min kära klubb- och lagkamrat Jenniemy sa till mig med ett leende efteråt att jag såg väldigt bestämd ut och nästan arg. Haha, yes, det var så jag kände det också med fokus till 220%. Det blev ingen smörridning där inte, utan jag fick kämpa för att varje steg skulle bli bra då jag inte litade på att hon skulle fortsätta "på min bana" om jag slappnade av för mycket. Ina var MYCKET mer med mig nu och vi presterade ett sådant jäkla bra program! Jag kände under rittens gång hur allt bara klaffade! Vi fick en miss, och det var sista galoppökningen på diagonalen, där lade Ina in ett snyggt rent byte efter ett språng in, så det vara bara att bryta av och fatta på nytt. Sådana missar får man räkna med att de kan inträffa under bytesinlärningen. Men i övrigt var jag så himla nöjd!! Både jag och de jag pratade med som såg oss trodde vi definitivt skulle få mellan 65-68% i alla fall, trots missen, SÅ bra kändes det och sådan känsla har jag väldigt sällan. Tyvärr fick poängutdelningen bli en besvikelse då vi tilldelades 62%. Detta är en kvalprocent, ja, men det var ett mycket lägre resultat mot vad jag förväntat mig efter den prestation som vi faktiskt gjorde. När jag kollade igenom poäng och kommentarer i protokollet framgick det mer än tydligt att domaren (som även dömde oss innan i MsvB:5 som gick så fasligt dåligt) hade bestämt sig för att behålla den uppfattning hon fick av oss från första kaos-klassen.... Enligt mig ska en domare inte titta på vad man gjort och presterat i tidigare starter utan ENDAST gå på vad de ser framför sig i programmet man visar upp just då och där. Jag fick även en halvotrevlig slutkommentar i protokollet som inte kändes så där upplyftande direkt, men den bekräftade även min teori om att hon inte kunde släppa bilden av oss som vi satte i klassen innan.
Vi slutade precis utanför placering rent resultatmässigt och denna gång var jag besviken på bedömningen, men hästen min fick högsta betyg och för mig var det det allra viktigaste! Vi kom dit, misslyckades, men lyckades vända helt och hållet på situtaionen på mindre än en timme och sätta en superritt, DET var jag stolt över. Och det kändes väldigt bra att få köra hem från tävlingen med en nöjd häst och en mycket bra känsla från den sista starten. Det gäller att prioritera vad man ska fokusera på här i livet :)
Här är några bilder från framridningen som min pappa tog på oss. Fin är hon, min lilla bodybuilder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar