Man vet inte vad man har förrän det är borta...

Rubriken säger allt. Jag har bestämt mig för att skriva ut lite mer om vad som försiggår egentligen under den "pigga och glada" ytan.

Under vintern (och även tidigare under 2011) har jag haft en del motivationsproblem på hästfronten (och även i övriga vardagen). Kanske inte har märkts av så mycket, men jag har kämpat en hel del med det. Jag var ofta trött och mycket av hästvardagen kändes "jobbig" att utföra. När man väl åkte iväg på träningar osv. så var det ju lika roligt och inspirerande som vanligt, jag älskar ju att träna och tävla (missförstå mig inte där)! Jag tror mina motivationsproblem var en blandning av att jag var trött efter jobbdagen, det var ständigt mörkt ute och att jag inte hade tillgång till ridhus i närheten utan var alltid tvungen till att åka med transporten i snön, och så vidare... Vissa kanske tänker då att "vadå, åka en bit med transporten är ju inte jobbigt!". På vanligt underlag, nej då är det helt ok, även om allt tar längre tid. Men på SNÖUNDERLAG/IS då är det inte lika kul längre... Först att man alltid möts av att transporthaken+låset har fryst, sen blir allt kallt och blött, jag måste köra upp släpet uppför backen först, parkera där uppe, sen springa ner och hämta hästen för annars kommer jag inte uppför backen, tjoho! All sån här hantering gör att en tripp till ridhuset tar ungefär 3 gånger så mycket tid och ork än normalt. Håller man på så här i mer än 6 månader och försöker hålla igång träningen på en "hög" nivå samtidigt som det ständigt är mörkt ute, ja, då tryter motivationen då och då för mig i alla fall :( Självklart höll jag igång träningen även utanför ridhuset, alltså ute. Men att hitta bra underlag ute på vintern är inte alltid det enklaste.

Men trots att det var tufft att hålla igång under vintern så tycker jag ändå att jag lyckades rätt bra. Men denna motivationssvårighet hade lyckats sätta sina spår, även när vintern sakta försvann. Jag brydde mig allt mindre om detaljer och hade fortfarande problem med orken. Det kan såklart ha lite att göra med mina ledproblem, men jag tycker inte om att "skylla" saker på fysiska problem när jag vet att det mesta sitter i huvudet.

Att fixa iordning inför en tävling var inte längre att göra allt supernoggrannt så vi skulle vara toksnygga i minsta detalj på tävlingen. Nej, jag ville bara göra allt så snabbt som möjligt så jag fick åka hem snabbare. Och precis som med träningarna så var det ju superkul när vi väl var på tävling!! Det jobbiga var bara att mitt intresse, min livsstil, plötsligt kändes mer som ett jobb som måste utföras, än en glädjekälla.

Saker och ting började återvända till det bättre igen när solen började komma fram igen och tävlingarna ÄNTLIGEN kom igång. Första tävlingen i mitten av mars i Heby var helt fantastisk! Allt kändes så himla bra! Ina var fräsch och glad att få komma och visa upp sig igen, vi klarade kvalgränsen med stor marginal och vi kunde se positivt och hopp om att vi snart skulle klara en till kvalgräns och äntligen få starta MsvB. Det var min stora dröm och min största motivation i början av året.

Efter denna tävling kom Ina in i en konstig fas där hon för första gången var stoig under en längre tid. Jag tror dock att detta berodde på en blandning av brunst, pälsfällning och extrema vårkänslor. Hon började dock bli bättre igen mot mitten av april och jag fick tillbaka henne kändes det som. Då kom 14 april och olyckan skedde. Nu har mer än 2 månader gått och jag har verkligen fått perspektiv på mitt hästliv.

Det går inte att beskriva min längtan tillbaka i sadeln på Ina med ord. Jag går och dagdrömmer om hur bra allt kommer bli, hur vi ska förbereda oss inför tävlingarna, hur alla små DETALJER kommer att sticka ut och glänsa. Jag kan helt enkelt inte längta mer efter att få tillbaka mitt liv med Ina. Jag kan definitivt inte kalla att olyckan har fört med sig något positivt, det går inte! Men jag har i vilket fall fått tillbaka min motivation och längtan helt och det är jag tacksam över!

Men det är verkligen som de säger; att man vet inte vad man har förrän det är borta....