Det var igår när vi hopptränade hemma för Caroline som det hela hände. Hon började bra, kändes fin. Problemen startade när vi gick till 2-kombinationen där det låg en bom i mitten = Ina "ger upp" för att hon tror att det enda hon ser är en radda med bommar... Efter detta hade "sto-knappen" börjat tryckas till, så när vi kom till att hoppa fram på vattenmattan tog det tvärstopp i hennes huvud, och på bjudningen :( Det dryga i detta är att Ina lärde sig hoppa vattenmatta för ett år sedan och har även startat cirka 6 tävlingar med vattenmatta och hoppat den VARJE GÅNG! Så detta var bara dumheter... Men det var som att hon hade gaggat upp sig själv så hon blev helt slut i tankegångarna vilket leder till att ALLT var bjudning heter försvinner. Jag kunde sitta och banka hur mycket som helst, hon märkte ändå inget och reagerade framförallt ingenting. Detta är samma reaktion som när hon är brunstig på en dressyrtävling. Hon liksom "knäpper bort" mig helt och är i sin egna värld...
 |
| Mars, 2011, när Ina lärde sig hoppa vattenmatta... trodde jag..... |
Nåväl, jag gav ju inte upp såklart, never! Efter ett antal försök och många fula nitar senare tog hon sig över (ca 20 cm) med världens grodsprång (som enligt Ullis och Caroline såg extremt kul ut haha) och överöste då med beröm! Sen hoppade hon det flera gånger och Caroline lade då upp den andra bommen så det blev hela 50 cm. Hon bjöd som innan på hindret, men måste vart väldigt uppmärksam då hon upptäckte i precis sista stund att EN TILL BOM hade kommit upp, ojojoj.... Detta resulterade i världens fulaste nit i hög fart samtidigt som hon kastade sig bakåt. Jag är bra på att sitta kvar i sadeln, men där var jag chanslös... Jag landade rätt illa direkt på bakhuvudet, ryggen och korsryggen samtidigt som Ina drog mig bakåt. Men jag kände inte efter riktigt då utan var mest förbannad. Förbannad på det STO hon var just då... Ina gick glatt upp till stallet igen och martingalringarna höll upp tygeln bra så hon inte fastnade.
Jag hoppade upp igen och "kvinno-kampen" fortsatte. Vi var typ lika envisa båda två... Men jag var tydligen envisast. För när hon hade tagit sig över det lilla hindret igen fick hon vila lite. Då var det som att hon började tänka igen, släppte spärrarna i huvudet, för när vi kom på igen, ja då jäklar hade bjudningen kommit tillbaka! Det var som en annan häst! Så då kunde vi helt plötsligt börja rida på riktigt igen och jag kände åter igen min häst :) Vi hoppade banor, linjer, 2-kombinationer med oxer in, höjd ca 1m. Och bjudningen fanns där hela tiden! Såååå fin hon blev!!! Och hon fick rulla på 2-kombinationen flera gånger på högre höjd och gjorde det så bra :)
Så detta ridpass var extremt stoigt till en början, men blev sjukt bra på slutet :)
Dock märkte jag när jag skulle köra hem att jag knappt kunde sitta i bilsätet då mitt korsben gjorde så sjukt ont :( Vet ju hur den känslan är sen förr eftersom jag skadade korsbenet första gången 2001, andra gången 2009. Så den kan ju inte riktigt bli mer skadad... Men när jag kom hem hade jag som en boll på ryggen (svanken) pga svullnaden och det gjorde så ont! Så jag gick till närakuten (ja gick, jag bor några 100 m ifrån ;) ). Det var ganska lite folk så det gick fort. Vid undersökningen sa de att smällen fortfarande "processade", men förmodligen var det en muskelskada och inga skelettskador, puh!
Så idag har jag 2 stycken kuddar med mig vart jag än går, en för att sitta på och en för att ha bakom ryggen... Men det var ändå värt att flyga av eftersom jag tror Ina behövde den där lektionen när hon verkligen fick släppa på sina sto-spärrar hon haft senaste tiden i hoppningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar