Berättelsen om Inas olycka...

Den 14 april skulle jag och Ina åka till Lurbo och tävla laghoppning. Dagen slutade dock på ett annat sätt än vad jag någonsin skulle kunnat tänka mig i min vildaste fantasi...

Klockan var 8.30. Cirka 50 m från parkeringen trampade Ina igenom ett stort hål i transportgolvet, fastnade med båda bakhovarna/kotorna och var i stor smärta och chock. Hon stod i stort sett på hjulaxeln. Jag har aldrig hört en häst låta som hon gjorde; en andning snabbt som om hon skulle få hjärtstopp med ett ynkligt gnäggläte i bakgrunden.... Jag hade tur som var på tävlingsplatsen och ca 10 personer hjälpte mig att försöka få ut Ina levande ur transporten, däribland Caroline, Siri, Erika, Frida och flera till personer. Jag har minnesluckor från själva "transportdramat" då jag hamnade i ett sorts chocktillstånd och kommer inte ihåg ordningen på precis allt, men jag ska försöka ge en så bra återblick som det går... Det var snabbt arbete blandat med panik. Första problemet var hur 17 vi skullle få upp Inas bakben ur hålet. Vi kunde inte bara öppna lastluckan, då skulle hon ramla baklänges med fastsatta bakben = bryta benen av sig!

Medan folk sprang runt utanför stod jag tillsammans med min Ina inne i transporten. Jag hade tagit bort båda bommarna i framdelen och puttat bort mellanväggen så hon hade fri lej att ta sig framåt. Efter några minuter av hemsk smärta i Inas ben var det som att hon bestämde sig för att göra något själv, hon tog saken i egna hovar helt enkelt och tog till världens hopp rätt upp och fram i luften så hela transporten studsade till. I hennes upphopp så stod jag i vägen, så jag hamnade klämd mellan henne och transportväggen. Dock var jag så adrenalinpumpad att jag inte kände någon smärta utan var istället helt överlättad över att Ina hade kommit loss ur hålet!! Direkt när hon var loss; tjoff så lade hon sig ner på golvet så fint . Hon var helt slut! När hon hade lagt sig kunde vi fortsätta jobba på en utrymningsplan. Vårt problem nu var att vi var tvungna att täcka för hålet i golvet, annars var risken stor att hon skulle trampa ner igen när hon reste sig eller skulle ta sig ut... Vi försökte med en bräda, men det var FÖR FARLIGT att klättra över en nyss panikslagen och chockad liggande häst... Efter detta kommer jag inte ihåg alla detaljer, men Ina låg tillslut så pass långt fram i transporten att hon lutade halsen och huvudet mot fronturlastningsluckan. Vi hade då bremsat henne för att hon skulle vara lugn/groggy och få typ smärtstillande känsla. Frida lyfte upp mig i mitt ben så jag hängde in över fronturlastarluckan. På så vis kunde jag trycka över mellanväggen så den INTE låg över Ina, varken över ryggen eller huvudet. Helt plötsligt så var både bakben, framben, rygg och huvud på rätt sida om mittbommen och mellanväggarna då hon låg i främre delen av transporten. Det var då jag kände att det fanns en chans att få ut henne levande... Vi öppnade snabbt upp fronturlastningsluckan, men den fastnade först i ett närstående släp så fick stänga igen och putta fram det andra släpet. Andra försöket: "1, 2, 3"! Fronten var öppen, men Ina låg kvar.... Hon var helt slut.... Då tog vi bort bremsen i hopp om att hon skulle vakna till vilket hon också gjorde efter någon minut. Det var som att hon fick nytt liv när "bedövningen" släppte, hon tog ett rejält skutt upp och i stapplade på fart ut ur transporten. Hon var ute ur fällan.....

Ina kunde stå på benen, men hade fula sår och jack där senan syntes på vänster bakkota som suttit fast. Direkt när hon var ute var det som att allt vad strategiskt och samlat hette i mig bara försvann. Allt bara totalbrast! Jag totalt utbrast i gråt och jag kommer ihåg att många fanns där som tröst medan några andra höll i Ina. Jag tror att Erika fick mig att sätta mig på transportrampen så jag kunde lugna ner mig... Vi stod sedan med Ina ute i snöstormen. Hon var förvånansvärt lugn och verkade mest "nöjd" över att ha kommit loss och bort från den hemska situationen. En veterinär som Siri kände tillkallades från SLU och vi gick ner med Ina till ridskolestallet. Hon haltade, men inget var brutet, det såg vi... Veterinären kunde lägga om galoppbandage över såren så vi kunde köra in till Ultuna. Kimpan kom direkt med Börjes transport och hela processen gick nog väldigt snabbt trots att det kändes som en evighet. Dock var jag bekymrad över "hur fan ska vi få in Ina i transporten"?? Men den frågeställningen svarade min fina häst på genom att snällt traska in i släpet med huvudet i min rygg. Jag vet inte om hon var klok eller chockad, men hon var oavsett fantastisk och modig!!

Inne på Ultuna var Ina hur snäll och lugn som helst, trots att chocktillståndet lagt sig. Hon stod och myste när jag kliade på halsen och kliade t.o.m. tillbaka. Hon lät sig stickas, klämmas, sys fast kanyl i halsen och röntgas utan att göra minsta motstånd, trots att hennes lugnande medel i kroppen släppte väldigt fort. Veterinärstudenterna avgudade denna snälla patient! Det kändes som att hon visste att vi ville hjälpa henne, när hon stod där bland alla apparater med huvudet i min famn helt lugn. Röntgen såg ok ut, med kirurgen ville ändå att Ina skulle sövas innan de sydde såret så de fick undersöka leden och senorna ordentligt. Så Ina blev kvar på Ultuna för operation...


Jag ringde min pappa som kom och hämtade mig på Ultuna och jag grät hela vägen till Lurbo dit vi åkte för att hämta bilen och transporten (jag hade iofs gråtit konstant med undantag på Ultuna där jag kunde fokusera mer). Det var en hemsk eftermiddag då jag inte visste hur senorna och lederna hade klarat sig. När jag kom hem var jag så slut att jag bara la mig ner i sängen gråtandes till söms. Jag hade höjt mobilvolymen för att med säkerhet vakna om de ringde från Ultuna. Vid 16-tiden ringde veterinären och allt hade gått bra under nedsövningen. Leden var helt intakt som tur var, superlättande! Däremot var hennes sträcksena skadad (ej av) men tydligen var detta "rätt" sena att skada då det är bäst läkeprognos på den av alla senor. Går rehabiliteringen som den ska ska Ina vara frisk om ett par månader. Det djupa såret på vänster bakkota över senan visade sig inte gå att sy igen pga för lite kött och skinn runtom, så det blev ett stort tätt bandage i år igen (som sårskadan hon hade för 1 år sedan). Förhoppningsvis skulle jag få ta hem Ina på måndag, men de visste inte helt säkert. Det blev några oroliga dagar och jag märkte att jag inte mådde bra rent psykiskt. Att jag hade fått en pajjad axel och ett stort blåmärke i ansiktet spelade ingen roll. Det var INGET mot vad min häst hade fått stå ut med! Jag var psykiskt instabil och kunde börja gråta helt oförberett när som helst. De ringde igen på måndag vid 11 när jag var på jobbet och berättade att Ina mådde bra men att de ville behålla henne till onsdag då de skulle lägga om bandaget en gång till. Ända tills att jag fick hämta hem Ina var mitt psyke helt ur balans och jag klarade inte ens av att jobba. Det var väldigt svårt att ta in hela situationen som hänt...

Förra årets sårskada på insidan av hasen.....

På Ultuna innan hemfärd

I onsdags fick jag äntligen hämta hem min fina tjej! Lyckan var STOR både hos henne och hos mig. Så fort hon såg mig förstod hon att nu skulle hon få åka hem :)! Efter betalning i receptionen som tömde mitt bankkonto tog jag på transportskydden på frambenen och satte på henne JW-bomullstäcket, nu var hon redo! Med rejäla kliv genom hela Ultuna-gången gick vi ut till transporten. Det var Börje som hjälpte mig att hämta hem Ina med hans bil och transport. Även denna gång gick Ina bara rätt in, traskandes tätt efter mig. Fantastiska häst!! Vi rullade hemåt och Ina stod som ett ljus i transporten. Väl hemma stapplade hon ur transporten och höjde fint på hals och blick när hon kommit ut. Ina var hemma :')!
Nöjt gick hon in i sin överspånade box där eftermiddagsmaten fanns inlagd. Jag kunde nu ta en lättandes suck. Nu kunde vi börja blicka framåt igen!



Inas rehabilitering är 6 veckors sträng boxvila. Dels för att hon ska stå stilla för senans skull och för att ingen smuts får komma i bandaget på grund av infektionsrisken i sårskadorna. Hon kommer få börja gå 5-minuterspromenader och hennes bandage ska bytas var 3-e till var 5:e dag. Jag ger henne även Metacam i 7 dagar som hon snällt sväljer utan att jag ens behöver hålla i henne. Jag var rädd över att hon skulle fara runt i boxen då hon HATAR att vara ensam i stallet, men hon har varit fantastisk! Helt lugn, lite gnäggig, men stilla :) Och jag är så lättad! Så mycket större chans till bra läkning nu. Om 4-6 veckor ska hon på återbesök för ultraljud av senan. Om det blir svallkött på såren måste de kanske skära bort lite med på samma gång. Men.... Hon kommer bli bra!

Efter första dagen i boxvila, rykt på stallplan med Sandra

Jag vill passa på att tacka ALLA som hjälpte mig att rädda och hjälpa Ina. Även alla som gjorde något lite hjälpte till mycket! Jag trodde verkligen inte att hon skulle klara sig utan brutna ben eller rygg ... Jag vill passa på att försöka sprida ut ett budskap till alla som läser detta: KOLLA DITT TRANSPORTGOLV! BESIKTNINGSMÄNNEN KOLLAR INTE GOLVET!! Låt inte Inas olycka ha skett förgäves. Om du kontrollerar ditt trägolv i transporten kanske du upptäcker att det behöver bytas och din häst slipper råka ut för samma olycka som Ina.....

Hålet i transporten

Det stora hålet i transporten...

 För mig är det fortfarande en stor chock och förmodligen är händelsen det värsta jag upplevt hittills i mitt liv. Det är tillfällen som detta man inser hur kort livet är och att allt kan hända och ändras på en sekund.... Jag hoppas att ingen någonsin ska behöva uppleva en liknande situation någon gång....!