Lyckades somna igår till slut. Men att vakna gråtandes idag visar att chocken från igår fortfarande inte lagt sig. Varje gång jag tänker på min fina, underbara och tappra tjej totalbrister det. Nu vill jag bara få hem henne så vi kan påbörja hennes rehabiliteringsperiod vilket inte fungerar utan massvis med pussar på mulen, kli på halsen och tonvis med morötter...
Jag kan inte säga nog hur tacksam jag är för all hjälp av ALLA inblandade igår när olyckan skedde! Jag vågar inte skriva ut namn för är rädd att glömma någon då mycket av igår är som ett stort hål i huvudet... Det är i alla fall tack vare er som Ina lever idag.
Jag ska skriva vad som hänt. Snart. Just nu orkar jag inte gråta mer. Min fina älskade lilla tjej.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar