torsdag 27 december 2012

Äntligen kandar igen!!

Idag hade Aida stannat innanför hagstolparna och Ina har varit lugn, så nu var min fröken mer redo för ett ridpass :)

Idag vågade jag äntligen ta på KANDARET igen! Oj vad jag längtat! Senast hon hade det på sig var i början av april, innan olyckan.... Så det var inte så konstigt att det var helt dammigt, så jag fick börja med att putsa upp det haha. Kan ju inte komma in i ridhuset med dammigt läder ju!

Första minutrarna när vi skrittade fram i ridhuset var Ina lite i sin egna värld. Hon gnäggade någon gång och gick och lyssnade på saker som hände utanför, men jag brydde mig inte om henne. Sedan när jag tog tyglarna kändes det på en gång, KONTROLL! Ina har ju blivit mer och mer stark i kroppen, men då även starkare i handen utan att jag har kunnat göra för mycket då hon inte varit stark nog att samla sig tillräckligt med sin otroliga energi. Men nu efter all snöridning och all träning under hösten så känns hon mycket mer musklad och börjar verkligen komma tillbaka i sin gamla form.

Ina försökte nästan på en gång att "försvara" sig då hon blir lat och vill springa fort fort. Det hon gör då är att köra fram näsan långt fram och ibland uppåt i luften, "då kan man springa hur mycket man vill".... Men det som var så underbart nu var att med kandaret kunde jag fortfarande hålla ihop henne (på ett mjukt sätt såklart) då man har mycket mer koll och stabilitet med en starkare betsling som på kandaret. Ina märkte till sin stora fasa att hon inte längre kunde köra sitt "näsa i luften"-trick och valde att från första varvet sköta sig mycket bra och springa lagom fort så hon även orkade ta i med rygg och bakben.

Passet bestod mycket av öppnor för att vi ska hitta tillbaka till den mjukhet i kroppen hon hann få tack vare just öppnor, innan olyckan. I övrigt både trav- och galopparbete samt en del förvänd galopp, varvet runt, för att hon skulle vänta och samla sig, alltså inte bara träna byten och "fullt ös medvetslös" :)


Riktigt bra pass och RIKTIGT nöjd, sömnig och glad häst efteråt. Min fröken måste göra svårare saker så hon får tänka, alltså jobba med både kropp och huvud, DÅ mår hon bra! Äntligen kan jag nu kräva mer av henne samt göra svårare övningar igen, vilket hon älskar och behöver :)!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar