Sagan om Petrie-stövlarna....

Träningen gick ju bra i onsdags, men något som gick sämre var när jag skulle "återförenas" med mina älskade Petrie-stövlar. För när jag satt i sadelkammaren och skulle ta på dem så knäppte det till i högerstöveln då jag skulle komma upp till vaden med dragkedjan och fick ta i lite- och den var av... igen!!

 
Det finns ju en historia bakom mina stövlar. Jag köpte de helt nya i augusti 2010 och de var verkligen helt perfekta för mina långa ben! De satt varken för hårt eller för löst utan jag kunde gå och rida i dem på en gång utan någon "skavsårsperiod". De är inte lika stela som de tidigare Petrie-modellerna, utan de formar sig mycket bättre kring ben och fot.

Under 2011 efter 2 år av sjukgymnastik hade mina överrörliga leder äntligen blivit så pass mycket uppstärkta att jag fick "klartecken" att få börja träna på gym. Jag märkte att jag blev starkare och starkare och kunde öka vikterna mer och mer vilket aldrig mina leder klarat av tidigare. Tack vare detta så ökade även såklart muskelmassan och trots att jag inte fokuserade på benträningen så mycket så räckte det ändå till en ordentlig muskeluppbyggnad i bland annat vaderna. Detta började jag märka när mina Petrie-stövlar började sitta åt lite mer än vanligt. Till slut blev det så illa att jag knappt lyckades stänga igen dragkedjan på högerstöveln! Anledningen till att höger var svårare var på grund av att jag bara har en "halv" muskel på vänstervaden och den tar då inte lika mycket plats som den högra. Vissa dagar var det riktigt illa, som en varm kvällstävling i juni på UPK till exempel. Det var cirka 25 grader i luften och då "sväller" ju benen lite extra pga den höga blodcirkulationen. När jag väl fick på mig båda stövlarna kunde jag knappt gå eller rida. Det tryckte så oerhört mycket att jag inte fick någon blodgenomströmning alls... Den första kvarten av framridningen fick jag rida utan stigbyglar för att jag inte kunde trampa ner hälen. Jag var så nära att hoppa av och stryka mig pga detta, men som tur var så släppte det (läs: benen domnade bort) till slut och vi kom 5:a i tävlingen.

Men sista tävlingen 2011 som var den 4 december på Lurbo, det var då det hände. Jag skulle ta på mig stövlarna till andra klassen (MsvC) och poff, så var dragkedjan på högerstöveln av... Jag fick lite panik, för jag skulle precis börja rida fram och jag hade inte med mig någon annan som kunde hjälpa mig. Så jag höll tummarna över att jag inte skulle bli diskad av domaren pga "otillräcklig utrustning" eller nåt ;) Med i stort sett helt öppen dragkedja (knapparna var så klart knäppta och sporren höll fotdelen på plats) så genomförde vi ändå hela programmet. Varje gång jag red i vänster varv förbi domaren vinklade jag ut foten så baksidan av vaden kom in mot Inas mage för att domaren inte skulle se min skavank. Jag vet inte om det fungerade eller om domaren bara var snäll, men hon skrev inget om det i protokollet. Däremot red vi vår första Msv över 60%, så det blev ett bra minne ändå :)!

Älskar mina stövlar!

I början av 2012 lämnade jag in stövlarna till en superbra skomakare i stan. Han fixade en ny dragkedja samt töjde ut skaften på båda stövlarna i en sorts maskin. Detta för endast 300 kr! Jag märkte stor skillnad när jag fick tillbaka dem och kunde rida i dem igen! Men sedan hände olyckan och jag hade då inte på mig stövlarna på hela året nästan, förutom på de få tävlingar jag red nu i höstas med lektionshästarna och då var det inga problem mer än att det tog lite tid att stänga dragkedjorna.

Nu har jag inte haft de sedan oktober och det var efter det jag började spela innebandy 2 gånger i veckan. Denna härliga träning har nu återigen ökat upp muskelmassan ännu mer i vaderna, vilket resulterade i en ny "sprängning" av dragkedjan på högerstöveln i kombination med att det var kallt ute. Så nu ska jag lämna in stövlarna till samma skomakare som sist och be honom försöka töja lädret ännu lite till och hoppas på det bästa ;) För jag är INTE redo att ge upp mina underbara Petrie!