Idag grät jag av lycka....

Det går egentligen inte att beskriva med ord den lycka jag känner just nu och har känt tidigare i eftermiddag. Jag har varit igång sedan klockan 6 imorse, och nu, 14 timmar senare sitter jag hemma med världens lyckokänsla i hela kroppen...

En detaljerad rapport skriver jag imorgon då jag är så slut och trött nu att jag knappt kan sitta upprätt.

Jag har varit nervös ända sedan i fredags inför idag. Hur skulle Ina reagera på transportering igen, skulle hon vara toktittig på tävlingsplatsen, skulle hon få panik i transporten?? Jag hade satt fast min mellanvägg i transporten i sidan så att hon fick mycket brett om bakbenen och alla mina orosmoln angående transporteringen var som bortblåsta då hon stod som ett ljus hela vägen till Lurbo! Fantastiska häst!

Hon var SJUKT fin på framridningen!! Så mjuk, spänstig och jobbade på helt rätt sätt! Jag kände att hon var mycket glad i hela kroppen och att mycket av hennes energi gick till alla intryck (utan att vara "dum"). Jag anade att hon nog inte skulle orka jobba lika bra på banan så jag var beredd på att få jobba mycket i sadeln. Jag var rädd att Ina skulle vara helt galen på banan (det var ändå ett helt år sedan hon tävlade) och väldigt spänd, men hon var bara lite lite spänd och fortfarande väääldigt glad =D Dock tog alla intryck, som hon inte upplevt på ett helt år, överhand och all hennes egna motor försvann... Haha, jag fick sitta med sporrarna "djupt in" genom hela programmet och jobba som en toook ;) Hon gjorde OTROLIGT mycket bra saker under programmet! Det blandat med några missar (som då såklart drog ner) red vi ändå ihop hela 59% i Inas comeback!! Jag var helt inställd på innan att vi skulle rida ett "45%-program", så det var som en bonus när man hörde "59%" i högtalarna :)!

Jag ska fixa filmen imorgon (med poäng) så får ni se också.

Jag kan ju sammanfatta denna korta rapport med att jag grät av ren lycka och lättnad efter att ha klappat om min fina häst och skrittade ut ur ridhuset...  Allt som hänt sedan ett år tillbaka; olyckan, hanteringen psykiskt, all skadehantering, rehab och hela igångsättningen med allt slit jag faktiskt har lagt ner... Nu var det som på riktigt, vi var tillbaka på riktigt! Och att hon går så snällt in i transporten och står sedan som ett ljus under körningen.... Det går inte riktigt att beskriva denna lyckokänsla, men tårarna rinner även nu när jag sitter och skriver det här.

Film imorgon som sagt, men här kommer ett gäng bilder från tävlingen. Ullis caught the moments ;)

 Nu är ju frågan; vem flemar finast av mig och Ina ;)??